Min mamma

Min mamma kunde driva mig till vansinne. Hon var expert på att ge mig dåligt samvete och hon kunde glatt kasta ur sig kommentarer som: "Jag tycker nog inte att dina nya glasögon är så snygga." Men framför allt var hon världens finaste mamma som alltid, alltid fanns där. Som avslutade vartenda telefonsamtal med "puss och kram". Som tvingade mig att åka på lägerskola för att hon visste att jag skulle fixa det, även om jag tyckte det var det värsta som hänt. Som var den osjåpigaste människa jag nånsin träffat. "Äsch, du har knappt nån feber, ta en Alvedon och gå till skolan." Som lärde mig att man inte alltid ska berätta för folk exakt hur det ligger till. Som var så himla generös mot allt och alla. Som alla tyckte om och som hade ett hjärta större än de flestas. Som var hundrädd och allergisk, men som ändå passade sina vänners och bekantas hundar. "Nej, han kommer absolut inte få ligga i sängarna." Ett par dagar senare låg väl den där hunden i sängen i alla fall. Som brukade hålla mig i handen och säga: "Du har så mjuka händer." Som åkte med resten av familjen till Skara sommarland (vad vi nu skulle där och göra) med magsjuka. Som lagade godaste maten och bakade godaste kakorna. Som hade ett härligt skratt som smittade av sig. Som hade glimten i ögat även när det var jobbigt. Som var den envisaste som fanns. Som älskade att få presenter. Som avskydde att vara med på bild (därför en bild från 1975 här) ... Det finns tusen bra saker att säga om min mamma. Nu finns hon inte mer. Tidigt i morse, just när det ljusnat och fåglarna börjat sjunga drog hon sitt sista andetag. Och det är så väldigt sorgligt och tomt.