Plockade med mig några bilder från sådär 1966. Just färdig sjuksköterska. När jag ser de här fotona förstår jag de som säger: "Å, du är Britt upp i dagen."
måndag, juli 18, 2011
Den där känslan
Av att det är så tomt, går den nånsin över? Kommer på mig själv hela tiden med att tänka: "Visst fasen, det där ska jag ju berätta för mamma." "Det där måste jag fråga mamma om." "Undrar om mamma tycker det är okej att jag inte har svarta strumpbyxor." Och sekunden efter minns jag.
Plockade med mig några bilder från sådär 1966. Just färdig sjuksköterska. När jag ser de här fotona förstår jag de som säger: "Å, du är Britt upp i dagen."
Plockade med mig några bilder från sådär 1966. Just färdig sjuksköterska. När jag ser de här fotona förstår jag de som säger: "Å, du är Britt upp i dagen."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Känner dig inte men följer dig på blogg och twitter. Beklagar och känner med dig i din saknad.
Och trots jag bara sett dig på bild här så trodde jag först det var bilder av dig. Verkligen mamma upp i dagen!
Tack för fina ord! Och jo, den där likheten finns nog där. Även om hon är 24 på bilderna och jag är något äldre :)
Jag håller med Emeli. Ni är så lika. Trodde också att det var du. Jag beklagar och önskar att jag kunde skriva något riktigt klokt. Glad att du hann hem i tid även om det egentligen är livet man haft tillsammans innan som är det viktiga så föreställer jag mig att det känns skönt ( men hemskt så klart) att vara där då.
kram
Det enda som behövs i såna här lägen är snälla vänner. Och du har helt rätt, det är liksom hela livet som räknas. Även om jag är glad att jag fick vara med de sista timmarna. Tror det blir ännu viktigare när man bor långt ifrån varandra och inte ses så ofta.
Skicka en kommentar