Det känns delvis som jag var en annan människa för ett år sen. Om jag vetat vad som väntade mig vete fasen om jag skulle trott att jag skulle fixa det. Men det gjorde jag. Det gör jag. Det är nog så med kriser, man vet inte i förväg hur de känns, hur de drabbar, för hade man vetat det skulle man inte palla. Sen när de väl kommer så orkar man så mycket mer än man tror.
På många sätt mår jag mycket bättre nu (då drogs jag dessutom med halsfluss, öroninflammation och blåskatarr ungefär samtidigt, som en annan tonåring). Dock hade jag då inte en aning om att min mamma skulle försvinna bara ett drygt halvår senare. Eller att jag skulle separera och flytta till Bondegatan. Eller att hela tillvaron skulle skälva ytterligare lite senare. Nu är jag coolare, hakar inte upp mig på bagateller, men kan irritera mig på att andra obsessar över skitsaker, försöker leva här och nu, försöker bli bättre på att berätta för de jag gillar att jag gillar dem, ringer pappa oftare, tänker mer än förut på att plötsligt en dag tar det slut. Och så är jag mycket gladare nu än då. Det är bra.
4 kommentarer:
"Like" på det dårå! Och på att då inte är nu.
Mycket glad att då inte är nu!
en förebild i snygga skor äru.
och frisyr.
och klänningar.
etc etc etc
fan va fint det är när man kan utvärdera livet och konstatera att man faktiskt inte längtar... tillbaka. att nu = BÄST.
(fast det gäller inte fina och viktiga mammor, som förstås alltid borde finnas - då, nu och för evigt..)
E: Du är världsbäst på fina kommentarer ju. ♥
Skicka en kommentar