För tre månader sen skrev jag om hur det känns. När sorgen bara plötsligt kommer. Jag skulle inte vilja säga att det känns mindre nu. Möjligen att tillfällena blivit något färre. Kanske. Jag har lärt mig att leva med frånvaron av min mamma, fast allt som oftast glömmer jag bort att hon inte längre finns. Det är ju så mycket fina saker jag skulle vilja berätta för henne. Nu har det gått nästan fem månader och det är fortfarande lika konstigt att hon är borta.
2 kommentarer:
Hon ser väldigt glad ut för sin bebis, som jag antar är du. Iaf är du mer lik din mamma där än dig själv!
Jodå, det är jag. Knappt ett år. Mamma borde vara 29 där, rätt mycket yngre än jag är nu, fast det är först de senaste åren vi börjat bli lika på riktigt ...
Skicka en kommentar