I morgon, eller faktiskt typ i dag, har jag halvårsfödelsedag. På samma dag som tre av mina kompisar fyller år. En 42, en 43, en 44.
Är i det där läget då jag funderar ganska mycket över tillvaron (allting kommer till sin spets när sjukdom och kanske död är det man mest tänker på). Vi pratade om det i kväll. Hur ska det vara egentligen - livet? Svårt att veta, det finns olika rätt för olika människor, men alla har ju en bild av hur man tänker, och vill, att det ska vara. Sen vet man liksom inte riktigt hur väl drömmen överensstämmer med verkligheten.
Jag har nog de senaste åren kommit fram till att det inte är någon idé att planera särskilt, eller att oroa sig. Saker händer hur mycket jag än har planerat att de ska ske eller inte (sjukdomarna kommer oavsett (hej cancerregistret), men det måste inte betyda något jättedåligt, det är i stort sett omöjligt att veta var man är (såväl karriärmässigt som geografiskt som familjemässigt) om några år, etc. Och ja, kanske har det gått extra lätt för mig, jag vet inte, men min "karriär" har gått som på räls utan att jag knappt ens än fattat vad som hänt, jag har ett skitfint jobb som jag älskar. Men det där andra, som inte är jobbet, har gått åt båda hållen. Min mamma har dött, min pappas liv hänger på en tunn tråd, vilket är nästintill omöjligt att ta in (min smarta, kloka, inkännande pappa), och det är svårast av allt. Att de man tycker mest om ska försvinna ur ens liv är svårt. Jättesvårt. Men man kan inte bestämma på förhand. Så är det. Vi får hacka i oss det dåliga och försöka vara glada för det som inte är skit.
Over and out med Timbuk & Damn som sällskap mitt i natten. Kolla SVT Play. Ni får leta länk själva.
6 kommentarer:
Det där var väldigt sant, att vi får försöka se med blida ögon både på positivt och negativt. Jag blir alltid så glad när jag finner likasinnade.
(Min karriär blev inget, allt blev smärtkaos. Men jag har kärlek, och jag har lärt mig leva bra inuti mitt eget skinn. Och har strategier för att handskas med förändring.)
Btw, Timbuktu/Damn-dokun var underbar!
Tack för fin kommentar! Det är ju på något sätt också skönt, en slags befrielse, när man lär sig leva med sitt liv.
Dokun är sjukt bra! Igår på jobbpromenaden lyssnade jag på skivan de kom med förra året, nån slags best of. Kan verkligen rekommenderas om du vill ha uppiggning!
Alldeles på pricken. Jag har haft skit både karriär och privat men försöker se det fina som jag ändå fått på vägen. Vänner, kärlek och chansen att bo utomlands. Och lära sig ta vara på det som är bra. Hoppas det blir en fin resa söderöver. /Q
Jag tycker man är tvungen att försöka glädjas åt det lilla, om det så är ett par skor eller en vacker dag eller en fika med en vän. Och jag tror man blir bättre på det om man har haft det lite svårt. Så det svåra kan också ge något bra, ge ett annat seende. Sen är det ju alltid oerhört svårt att förlora någon, för det är ju oåterkalleligt. Och man kan verkligen fundera över poängen med mycket som händer. Men som du säger, det går inte att göra något åt, saker händer hela tiden - bra och dåliga - och det enda vi kan göra är att försöka ta vara på det som är bra.
jag blir så ledsen att höra om din pappa. han verkar vara en fantastiskt bra människa.
min största rädsla i livet är att bli bitter. bitter på sådant som vi inte kan påverka som sjukdomar och olyckshändelser. och på sådant som vi faktiskt kan påverka, tex karriär och vilka vi väljer att ha i våra liv.
hoppas innerligt att man blir smartare ju äldre man blir. och om inte smartare, så åtminstone mer på det klara vad man mår bra av. och att inte tappa viljan att utvecklas fastän man blir gammal.
Tänker att du har rätt. Det händer bra grejer och det händer dåliga grejer. Och att det formar oss. Det här med var man befinner sig i livet kan man också till en del påverka. Att förändra sitt liv så gott man kan, och att lära sig att leva med sånt man inte kan göra ett dugg åt. Är det kanske det som är livet?
Skicka en kommentar