Att man på ett svenskt sjukhus i dag frågar en patient som varit inlagd i nästan fem månader, och som eventuellt är färdigbehandlad: "Har du några anhöriga som kan ta hand om dig när du kommer hem?"
Till saken hör: Patienten har skickats hem två gånger tidigare. Ena gången slutade med att han nästintill medvetslös liggande på hallgolvet ringde efter hemtjänsten, "som inte kunde ringa ambulans förrän sköterskan kommer". Andra gången skickades han tillbaka till akuten av distriktssköterskan eftersom han fortfarande hade en infektion som krävde intravenös antibiotika.
Patienten är min pappa. Han är snart 78, änkling, med ett barn sextio mil bort och ett barn som inte ens nu hinner med sitt jobb pga allt fix med läkarsamtal, biståndshandläggarmöten, sköterskesamtal, etc. Hur tänker man att vi ska kunna ta hand om vår pappa? Självklart gör vi vad vi kan, men vi kan inte sluta jobba, vi måste kunna lita på att han har det tryggt även när vi inte är där. Jag vet att det är massor av människor som har det likadant, och det gör mig så jädra arg. Hur tusan kan vi låta det vara såhär?
1 kommentar:
Det känns så hemskt... När mina barns farmor inte klarade sig själv fick vi rådet att åka till akuten - av det tillfälliga boendet hon skulle lämna. Kaos ett tag men sedan några fina år på ett bra äldreboende. Tyvärr lika jobbigt som att hitta en bra dagisplats...
Skicka en kommentar