När jag var drygt fyra fick jag en lillebror. Han var väldigt liten och blek. Och ganska sjuk i början. Sen blev han frisk och jättelång. Han gillade inte att vara barbent på sommaren för han hade så pinniga ben. Han gillade att måla på sitt golv med spritpenna och att klippa hål i lakanen. När han var sådär tolv-tretton var han så lång att han nästan kunde klappa mig på huvudet. Han är världens snällaste (finns nog de som skulle hävda det motsatta). Generös, omtänksam och lite hopplös på att höra av sig. Men jag gillar honom ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar