Nu finns hon inte mer, min bästa Bodil Malmsten. Jag visste att det var nära. Men ändå satt jag där i Götgatsbacken och grät ner i cappuccinon när jag läste om att hon dött. Det är få författare som betytt så mycket för mig. Hon gick rakt in i hjärtat när jag var tonåring, sen dess har hon funnits med mig. En gång, tidigt 90-tal hamnade jag på en förlagsfest där hon var. Jag stod länge länge och undrade om jag skulle våga mig fram till henne. Till slut gjorde jag det. Hon blev glad, vi stod och pratade en stund. Det kommer jag aldrig att glömma. Jag kommer heller aldrig att glömma hennes röst, alla texter hon lämnar efter sig, hennes vassa tweets, blogginläggen från Finistère. Vila i frid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar