Tiden läker inte alla sår

I dag, typ vid den här tiden, dog min pappa ensam i ett sjukhusrum. Han var inte vid medvetande och de sa att det gick fort. Men det tog tre timmar innan de ringde och berättade. Jag saknar honom varenda dag och det där med att tiden läker, att sorgen blir lättare att bära, det stämmer inte. Man lär sig leva med sorgen, man vänjer sig vid att det för alltid finns ett litet hål i hjärtat, man lär sig att kunna prata om det utan att gråta. Fast det är lätt att glömma, jag kommer på mig själv flera gånger i veckan med att ha glömt att han inte längre finns, så sent som i går var jag på väg att skicka en bok till honom.

I en båt på en stugsemester i början av 70-talet. Gissar Sturkö.