8 mars

Den här dagen kan jag inte låta bli att tänka på kvinnorna som gått före. Som betytt mycket, som kämpat som fan, för sin egen och sina barns överlevnad. Jag tänker på gammelmormor Saga, som var född 1891, som blev änka med barn då hon bara var lite över tjugo, som träffade en ny man som var änkling med två barn, som fick min mormor då hon var tjugoåtta, som var städerska i Gustav Adolfsskolan i Helsingborg, på den tiden knäskurade man trapporna, hennes knän var alldeles platta. Hon blev änka tidigt, blev extramor för min mamma, bekostade hennes sjuksköterskeutbildning eftersom min morfar tyckte det var onödigt att utbilda sig, hon hade skitstora öron men hörde så dåligt, hon älskade Björn Borg och hade alltid riktigt smör och färska frallor hemma. Hon levde tills hon var 93, jag är väldigt tacksam över att hon fanns i mitt liv mina första fjorton år.

Och jag tänker på mormor Gurli, som blev döv efter en hjärnhinneinflammation när hon var sex (det var innan penicillinet fanns), som skickades på dövinternat i Lund och knappt fick träffa sin familj, som var en fena på att läsa på läpparna, och som arbetade som linderska på Asea, där hon träffade min morfar, från Vittangi i norraste Sverige, döv sen födseln och ganska argsint, de fick min mamma, och tre barn till, men barn nummer två blev överkörd på gatan där de bodde när hon bara var tre, de bodde trångt, mormor drog ett tungt lass, och då Saga blev gammal och ännu envisare än förut, tog mormor hand om henne, och var min dagmamma under de första åren. Då jag flyttat till Stockholm skrev vi brev till varandra flera gånger i månaden, och varje gång jag var hemma cyklade jag till Tyringegatan, där vi satt på hennes balkong och drack kaffe, rökte och pratade. Hon blev änka när jag var tio, hon löste korsord och virkade, träffade sina dövkompisar på schackklubben och tyckte att det var härligt att vara utan man. Den 8 mars 1999 dog hon hemma i sin hall. Hon finns ständigt med mig.