I går var det fem månader sen pappa dog. Och i måndags tre år sen mamma gick bort. Varje år, den 13 juli tänker jag på mardrömsdygnet som slutade fem i fem på morgonen den 14:e.
Det är så sabla tråkigt att inte ha några föräldrar, och jag kan bli avundsjuk på alla de som har sina kvar. Det där med att tiden läker alla sår är en lögn. Sorgen blir lättare att leva med ju längre tiden går, men det är också det enda. Den finns där, ständigt, men gör sig inte påmind på det akuta sättet längre. Vilket är ganska bra, fasen "stå och böla i kassakön på Ica" är rätt jobbig, det är skönt att kunna prata om det med andra utan att bryta ihop. Samtidigt finns det där, ständigt så nära, så lite som behövs för att det ska rasa.
Och på ett annat plan kan jag, helt egoistiskt, tänka att det på något vis är skönt att det är över, att jag liksom har gjort mitt på den fronten. Kanske låter konstigt, men så är det.
9 kommentarer:
Sorgligt men fint.
Min pappa gick också bort i våras och trots att jag accepterat det så kan jag inte förstå att han inte längre finns.
Vad tråkigt att höra. Tror aldrig riktigt man förstår. Jag kan fortfarande tänka: "Det här måste jag berätta för mamma." Och i nästa sekund minns jag att hon inte längre finns. Märklig känsla.
De har ju alltid funnits där. Och ska alltid finnas där. Det är mycket märkligt om det inte är så.
Precis så, Pernilla. Mycket märkligt och så svårt att vänja sig vid.
Och för mig är det tråkigaste att du inte har någon måste-åka-till-Helsingborg-anledning. Det sörjer jag i det lilla. Puss.
Jag har inte heller några föräldrar i livet och just nu i semestertider tänker jag extra på detta. Kanske har jag fler händelser att berätta om just nu? Kanske är det att många andra åker för att hälsa på sina föräldrar? Eller har jag helt enkelt mer tid att tänka? Jag känner mig helt klart mer rotlös än vanligt ...
Cina: Jo, det var ju det goda som kom med det onda - fler besök. Kanske ni får masa er till huvudstan oftare?
Ann-Charlotte: Man har mer tid att tänka på sommaren. Tror det är därför.
Nej som du säger, läker gör det ju inte men mildras iaf. Skönt när fasen "vaknar-sträcker på mig-får ett knytnävsslag i magen av sorg" gått över.
Skicka en kommentar