Då toppar vi dagen med den här märkliga
Augustartikeln. Jag kan inte förstå att man som kritiker/skribent tycker det är okej att dra in sina barn så fort man pratar om barn- och ungdomslitteratur. Det händer gång efter annan. Har svårt att tro att det skulle hänt i vuxenlitteratursammanhang. "Min 38-åriga fru gillar inte Lena Andersson nåt vidare." Nä, tror inte det, va. Katarina Kieri har skrivit en klok krönika om detta i Norrbottens-Kuriren.
8 kommentarer:
Jag blir förbannad. Inte nog med att det bara är en sketen mening som inte betyder NÅT, men att missa att ta upp hur det var fler småförlag, bredden. Uselt. Och det här med "mina små barn RECENSENTERNA", GAH! Man borde banne mig inte få skriva om böcker i så fall. Oproffsigt var ordet sa Bull.
Det var Q som sa det.
Jo, man blir lite matt. Och provocerad.
Väldigt provocerad. Skulle kunna skriva såna långa haranger om det. /Q
Jag tycker faktiskt att det är oerhört mycket mer intressant vad hans barn tycker om den än vad han själv tycker om den.
Först väljer vuxna vilka böcker som ska komma ut, sedan väljer vuxna vilka böcker som ska köpas och sedan menar alla att de vuxna även ska få bestämma vad det ska tyckas för åsikter om dem, om de är bra eller dåliga eller orelevanta. Det är ju helgalet. Någonstans måste de vuxna backa.
Det jag opponerar mig mot i artikeln är hans sätt att avfärda boken på grund av att just hans barn inte råka gilla den, endast två personer är inte en pålitlig jury även om deras åsikt om boken absolut är jätteintressant och viktig.
Man kan också notera att han inte kan tala om (eller är ointresserad av) varför barnen inte gillade boken. Han talar om vad han tror/tycker själv och det är en milsvid skillnad. Det är just det som är problemet med att vuxna diskuterar barnlitteratur. Vi är vuxna och kan inte längre uppleva böcker så som barn gör. Vi analyserar alltid ur en vuxen synvinkel och bör komma ihåg att vi gör det.
Susanna Nissinen (Författare till "Tom och den blå fågeln" Bonnier Carlsen)
Susanna: Du har självklart rätt i att vi vuxna inte kan uppleva barnböcker som barnen upplever dem, men jag anser att man som kritiker har ett annat uppdrag: Att bedöma verket utefter dess konstnärliga kvaliteter. I mina ögon är det oprofessionellt att kritiker blandar in sina barn så fort det kommer till barn- och ungdomslitteratur.
Okej, då förstår jag hur du menar. Jag tänker nog helt enkelt annorlunda när det kommer till det hela, att det för mig aldrig är en barn- och ungdomsboks (eller för den delen barnteater och film) konstnärliga kvalitéer som är intressanta utan hur barnen och ungdomarna känner inför det som är menat för dem. Det var intressant att man kan se så olika på samma sak. Tusen tack för förtydligande!
Susanna Nissinen
Susanna: Jag är självklart intresserad av vad barnen tycker också, det är ju något vi på förlaget ständigt är nyfikna på. Men deras åsikter och synpunkter är ju inte det som syns på kultursidorna, och för mig gällde frågan nog mer hur man som litteraturkritiker väljer att uppfatta sitt uppdrag.
Skicka en kommentar