I dag, typ vid den här tiden, dog min pappa ensam i ett sjukhusrum. Han var inte vid medvetande och de sa att det gick fort. Men det tog tre timmar innan de ringde och berättade. Jag saknar honom varenda dag och det där med att tiden läker, att sorgen blir lättare att bära, det stämmer inte. Man lär sig leva med sorgen, man vänjer sig vid att det för alltid finns ett litet hål i hjärtat, man lär sig att kunna prata om det utan att gråta. Fast det är lätt att glömma, jag kommer på mig själv flera gånger i veckan med att ha glömt att han inte längre finns, så sent som i går var jag på väg att skicka en bok till honom.
 |
| I en båt på en stugsemester i början av 70-talet. Gissar Sturkö. |
ja så är det verkligen.
SvaraRaderafin bild.
Sant. Fast såren blir till slut ärr som bleknar. Försvinner ej. Gillar också bilden.
SvaraRaderaHåller med dig jag tänker på min pappa och mamma varje dag, Underbar bild på din pappa.
SvaraRaderaFår nästan lite tårar i ögonen nu. Både av din saknad och av att jag tänker att ni måste ha haft en sån himla fin relation. Kram.
SvaraRaderaDet är jobbigt att förlora någon nära...
SvaraRaderaLilla pappan! Kram.
SvaraRaderaKram
SvaraRadera<3
SvaraRaderaVarför ringer de så sent? Jag hann i tid men inte medvetande.
Bättre en gång för mycket.
Vi kan bara hoppas och tro de vet, inuti någonstans.
Vi flyttade Matts mamma till Stattenahemmet i helgen och då tänkte jag på Kaj. Himlans konstigt det är, livet.
SvaraRaderaEmeli: Ja, lite märkligt var det. Det hade varit fint att vara där, men det gick från en dag till en annan så jag hann inte.
SvaraRaderaCina: Där får hon det bra. De är snälla där. Iaf de på pappas avdelning. Men många mycket snurriga tanter ... I och för sig är hon väl en av dem så då kanske det märks mindre.
SvaraRaderaHon är definitivt en av dem!
SvaraRaderakram <3
SvaraRadera