Ingen ordning i regnet

Redaktören ligger hemma i förkylning och förläggaren är på jobbet i regn-protest. Fast en timme är alldeles lagom, då har man kollat mailen och posten, pratat med en och annan kollega, kollat ett par akuta rentryck. Och då är det bara att säga: Tudelu, nu går jag. (Inte för att det finns någon i rummet att säga det till, men ändå.)Apropå regnet så fick jag just en festlig historia berättad. En kollega var i Gallerian på lunchen. När kollegan skulle gå tillbaka till jobbet spöregnade det. Väldigt mycket. Först tänkte kollegan: Äsch, det är ju inte så långt. Jag springer. Fast det blev bara en kort bit, till en souvenirshop på Drottninggatan. Kolla, dom har paraplyer! Jag köper! Men säg den lycka som varar för evigt. En stund senare inser kollegan att det funkar dåligt med paraplyet, kollegan är dyngsur. Och vad gör personen i fråga då? Jo, ringer efter en taxi. Och åker de cirka 300 meterna till kontoret. Knäppt, säger jag. Fast paraplyet var snyggt. Det står Sverige på det, och det är gult och blått.

Panshovarning

... eller hur stavas det egentligen? Skitsamma, jag börjar förvandlas till en pensionär, det är ju helt klart. I söndags Svensktoppen (visserligen får vi bara in P4 på landet, men ändå) och nu Allsång på Skansen (visserligen med Håkan H som ursäkt, men på köpet kommer också Arja S och Christer S). Hur ska det sluta? Kanske ska ägna mig åt biografiläsning på semestern. Eller något annat man brukar göra när man är 65+. Får fråga mamma.

Årets läskigaste?

Trots att jag bestämt att Människohamn skulle vänta till semestern var jag ändå tvungen att börja på den igår. I strålande solsken. Och tur var väl det, halvvägs kommen i boken, finns bara ett ord: superläskig!Och så är jag extremt intresserad av omslaget - hur har de gjort egentligen? Titeln är som ristad i papperet. Mycket snyggt och nytt. Nu är boken med flit kvarlämnad i Räfsnäs, den kan inte läsas i korta svep på kvällen, nej, långa svep i solsken!